Fadern
Hela våren hade de väntat på regnet och redan i maj stod fälten bruna. ”Kanske i augusti då?” suckades det när gräset knastrade under stegen. Men regnet kom innan juli var över då hon satt hopkurad under en tall.
De fastnade alltid i diskussioner. Om rätt och riktigt och nästan alltid störtade hon ut, och han satt kvar där med ett uttryck som tycktes oberört. Hon lyckades uppfatta moderns suck i sin störtande verksamhet och diskens resignerade klirr.
Vad de diskuterade? Åh, inte sällan rörde det venus eller bigarråer eller metallsmaken i munnen som pinjenötter gav. Nej, hon uttryckte sig mer noggrant: Det hävdades att en viss skörd av pinjenötter från en viss trakt under en viss tid gav en metallsmak i munnen. Pinjenötter från Kina sa hon kanske i ett försök att rädda hans älskade medelhav, men inte ens det kunde han gå med på. Han avfärdade dagstidningarnas texter och ett och annat uttalande från en vetenskaplig myndighet. Och ännu en gång gormade hon på ett sätt som hon trodde åren hade tagit i från henne. Hon minns inte vad hon gormade, varken nu eller alla gånger dessförinnan, för vad fanns där att gorma åt ett oberört ansikte. Sedan störtade hon alltså ut.
Och mörkret hade lagt sig runt hennes blöta kropp och marken började kännas lerig. Hon kom att tänka på spindlar. Tarantellor som grävde runda hål och var ofarliga. Så hade han sagt och föst undan de maffiga jävlarna med sina sträva händer. Tacksamt tittade hon då på hans sträva händer och hon förklarade att spindelfobi var fysiologiskt, medfött, att det inte hade något med logik att göra. Han lät kommentaren passera, gav sig inte in i diskussionen, kanske var det för sent. Vid niotiden runt köksbordet skulle han ha kastat sig över henne med kunskap och åsikter och sin förbaskade erfarenhet. Den kunde hon inte ta i från honom, erfarenheten som var långt större en hennes, men i fråga om den fysiologiska spindelfobin skulle hon övervinna honom med hjälp av referenser. Vedertagna referenser. Science och Nature och experiment med spädbarn och ökat blodflöde i de äldsta delarna av hjärnan. Primathjärnan. Hans erfarenhet skulle duga till intet då.
Håret klistrade sig mot hennes kinder. På avstånd såg hon ljuset komma och gå från vardagsrummet, i blått och i rött. Han och hans tv efter maten.
Fånigt, fånigt var egentligen vad det var. Diskussionen om den lena stenskivan. Hon hade försökt förklara den svarta granitens karaktär, inte blank och speglande som kompositen i köket, nej ytan var matt och len under handen.
Han höjde oroväckande på sitt högra ögonbryn och hon drog efter andan.
”Len?” sa han granskade henne skeptiskt.
Och hon försökte förklara likheten med siden och en barnkind och persikor och lammöronen i mormoderns rabatt.
”Lena saker” sa hon och visade tafatt med handen vad hon kände.
Och han satt där med sitt förtretligt höjda ögonbryn och började orera om textilier och densiteter och atomer och rörlighet och översatte ordet till spanska och tyska och franska och engelska och bevisade att en skiva i sten inte kan vara len eller så var hennes modersmål fattigt. Föraktfullt sa han att det var fattigt.
Hon var blöt och lerig och reste sig mödosamt. Hon var för gammal nu. För gammal för gormande och störtande och en envis ilska ute i regnet.
(Skripuff - Lena)
