Klor

Klor

Mari-Sol var en bedagad Dolly Parton. De blekta lockarna studsade omkring liksom tuttarna gjorde då hon hävde sig upp och ner från pallar och bänkar för att komma åt. Mari-Sol hade ingen städrock, inget förkläde, hon hade rödblommiga klänningar med knyt i midjan och ett spännande dekolletage. Läpparna var inte längre unga, inte längre oskyldiga, inte längre rädda för att säga ett och annat som behövde bli sagt. 

    Ibland kom du av dig, ibland log du och vippade på foten då Mari-Sol nynnade en gammal goding när hon lät moppen dansa över golvet. Kanske önskade du att du var moppen och fick dansa med Mari-Sol i doften av ammoniak. 

    Med Flora var det annorlunda. Hon var nog så näpen i sitt blåa förkläde. Vaderna var fasta och ansiktet klart. Hon arbetade snabbt och tyst och du tittade dystert ut genom fönstret. När Flora lämnade huset luktade det rosor i vardagsrummet, citron i köket och lavendel i badrummet. En gång kunde du inte behärska dig, du bankade käppen i golvet och röt att ett badrum ska lukta klor. 

”Förlåt” sa Flora med oförstående blick.

”Klor i badrummet och ammoniak här” grymtade du och vände dig bort. Tittade ut igen. Åh, var det Mari-Sol du tänkte på när jag såg dig gråta?